- Aliens som speglar oss.
- First contact som dramats nollpunkt.
- Cyberpunk i Kolonin.
Hur Röd Tvilling skildrar first contact, speglar oss genom utomjordingar och smyger in cyberpunk i Kolonin
När jag började skriva Röd Tvilling ville jag att första kontakten med det okända skulle kännas lika osäker, vacklande och magnetisk som den gör när man själv inte vet om man drömmer eller är vaken. Det är därför upplevelsen filtreras genom Tuya – hennes tvivel blir läsarens. Är det här verkligen science fiction? Sker det här på riktigt och på just det sättet? Jag gillar den där osäkerheten i början, att språket skiftar när hon drömmer jämfört med när hon kämpar sig igenom vardagen. Du får gärna tvivla lite tills handlingen drar igång fullt ut, för first contact, i den här berättelsen, handlar inte om en kapten på ett väljoljat skepp som följer protokoll. Det handlar om att sakta men säkert få syn på vad verkligheten kan vara, och vad den kräver av oss.
Det finns ett ögonblick i Kolonin där Tuya inser att hon tekniskt sett är utomjordingen nu. Jag älskar den formuleringen. För mig är det kärnan i hur jag vill skildra mötet med det främmande: first contact fungerar åt båda håll. Det är inte bara människan som stirrar in i det obegripliga. Det obegripliga stirrar tillbaka, och plötsligt blir vår egen självbild det främmande. Tuya kommer från en trasig vardag, med minnen som skaver och en inre kompass som inte alltid pekar rätt. När hon kliver in i det andra, blir också hennes gamla jag synligt på ett nytt sätt. Vi känner hur hon försöker skapa ordning i kaoset – och samtidigt hur världen runt henne gör exakt samma sak med henne.
Att låta utomjordingar spegla oss handlar inte om att ge dem mänskliga drag bara för att. Det handlar om att använda dem som en prövosten för våra antaganden. I Kolonin finns religiösa och tekniska språk som arbetar parallellt, ibland i harmoni, ibland i konflikt. När en prästinna talar om resonans, kopplingar och att forma kusten för att ta emot vågorna, är det lika mycket ett samtal om tro som om teknologi. Det som ser ut som magi kan vara vetenskap i annan klädnad. Och tvärtom. Jag vill att läsaren ska känna hur gränserna förskjuts: mellan kropp och maskin, mellan vision och fakta, mellan ritual och experiment. Först när de gränserna börjar upplösas kan vi se vad som faktiskt ryms inom begreppet mänsklighet.
Cyberpunk-elementen smyger sig in genom miljöerna och maktrelationerna. Det är en stad bakom massiva murar där luften vibrerar av flygande fordon och där neonbudskap och hologram trängs på fasaderna. Den där pulsen – det myllret av signaler och symboler – är inte bara dekoration. Den berättar något om vilka som har makt och vilka som försöker överleva i skuggorna. Ett skepp som Nålen, med uppgraderat försvar efter ett misslyckat uppdrag, är inte bara ett coolt transportmedel; det är en påminnelse om att någon alltid planerar för nästa konflikt, nästa intrång, nästa sabotage. Det är också cyberpunk för mig: att tekniken aldrig är neutral. Den är alltid laddad, politisk, och den har alltid ett pris.
Samtidigt finns det en intimare linje av cyberpunk som löper genom Röd Tvilling: människan som gränssnitt. När Tuya förenas med en artefakt, när vätska och resonans höjer signalen och förstärker kopplingen, ställs hon inför frågan om vad som är “hon” och vad som är “system”. Hur andas man i en miljö som inte är gjord för lungor, men som ändå kräver hela ens inre? För mig är det inte bara en effektfull bild, utan en etisk fråga. Om du kan bli en bättre mottagare – en bättre kust, som prästinnan säger – vad betalar du då med?
En annan del av speglingen handlar om språk och makt. När en pojke pratar engelska genom en krånglande högtalare, hör vi både hur kontakten förenklar och hur den förvränger. Språk blir filter. Översättningen blir ett val, och val är alltid politik. I en värld där olika ordningar bråkar – religiösa ordnar, militära besättningar, fribyggare och opportunister – blir varje ord, varje viskning, laddad. Jag vill att läsaren ska känna närvaron av det där bruset utan att få alla svar serverade. För mycket klarhet för tidigt kan bli en falsk trygghet.
Och så finns det den där myten som smyger längs kanterna: en figur vars rykte hänger kvar i luften som ozon efter ett åskväder. När besättningar pratar om uppgraderat försvar, när någon drar efter andan vid ett namn som nästan inte får sägas högt, förstår vi att legender i Kolonin inte bara är sagor. De är operativ verklighet. Det är också en spegel mot oss: hur vi gör hjältar och hot av människor när vi behöver förklara oförklarliga krafter. Vem tjänar på myten? Vem gömmer sig i den?
Jag vill inte avslöja för mycket – Röd Tvilling bygger på upptäckter som görs i rätt tid – men om du är ute efter en berättelse där first contact inte är en punkt utan en process, där utomjordingar inte bara är monstret eller messias utan en spegel som visar sprickorna i oss, och där cyberpunkens neon inte bara lyser utan också bränner, då tror jag att Kolonin kommer att kännas både främmande och märkligt hemtam.
Och om osäkerheten i början får dig att undra “är det här verkligen sci-fi?”, så är svaret: ja, men låt det få vara en fråga en stund till. Det är i frågan som spänningen bor. När Tuya väl kliver igenom, kliver du med henne. Resten får vi upptäcka tillsammans.
Thomas Kung är författaren till Röd Tvilling, ett science-fiction-äventyr om en tjej som letar efter sin farbror i en främmande värld som heter Kolonin. Anmäl dig till nyhetsbrevet för att få erbjudanden och exklusivt innehåll.